När postmodernismen kom till stan
Det råder en egendomlig missuppfattning att högerpopulismens idéer om till exempel ”alternativa fakta” skulle ha sina rötter i en postmodernistisk samhälls- och kunskapssyn. Det finns också en viss lojhet i det svenska kulturlivet. Rapporter om rekordpriser på auktionshusen har blivit viktigare än vad som faktiskt sker i konstlivet. Media prioriterar säljande rubriker utan att fördjupa sig i konstens djupdykningar i samhället eller existensen.
Idén till ”När postmodernismen kom till stan” kommer ur två resonemang. En ny generation har tagit facklan vidare sedan millenieslutet. Det är dags att ge en glimt av vad som skedde under de turbulenta åren från slutet av 1970-talet och något årtionde framåt, något som inföll med introduktionen av begreppet postmodernism
Under dessa år fanns ingen dominerande stil utan det var den heterogena mångfalden som präglade tidsandan. Denna sida av det så kallade postmoderna tillståndet populariserades av till exempel Jean-François Lyotard 1979 i just boken ”Det postmoderna tillståndet”. I stället för en idealiserad ide´om enhet, framåtskridande, mening, djup och frigörelse låg tonvikten snarare på dekonstruktion , upplösning av vedertagna gränser, spel, yta och distans. Om modernismen hade stelnat i en utopisk syn på historien som en evig progression mot allt större mänsklig frigörelse utan slut var postmodernismen kritiskt självreflexiv i sitt tillbakablickande med dystopins klarsyn som återkommande tema. I denna repetitionernas tid känns sceneriet spöklikt relevant.
Ett 20-tal konstnärer deltar. Urvalet är inte gjort utifrån någon konstvetenskaplig noggrannhet utan snarare på en konsthistorisk känsla för tiden. Alla som ställde ut under dessa år kan inte visas, utan syftet är att ofullständiga delar kan skapa en inspirerande helhet. Verken kommer direkt från konstnärerna, vänner och bekanta, och från någon enstaka privat samling. Utställningen söker fånga känslan av uppbrott från det provinsiellt försiktiga – nu gällde ”the sky is the limit” …